Colombo 17 oktober 2024

Ligger just nu och chillar i sängen i ”min” lägenhet i Colombo. Jag har lämnat Indien och är alltså redan I Sri Lanka. Förlåt Ann, jag har verkligen varit dålig på att både skriva brev och att uppdatera mitt Instagram konto. Och nu undrar jag hur jag ska kunna sammanfatta allt, men måste göra ett försök.

Jag minns att jag nämnde för dig att jag skulle ut på safari. Då befann jag mig i Ranakpur, och jeepen tog mig upp och ner för branta berg, genom översvämmade vägar och in i små byar. Bara åkturen var ett äventyr i sig. Konstigt nog fick jag en känsla av mina barndomssomrar på västkusten. De släta klipporna, den havs- och vindpinade naturen, de smala slingrande vägarna och färgen på sanden. Märkligt hur hjärnan ibland kan göra kopplingar, för nu var vi ju inte i Sverige eller ens vid havet.

Efter lite farande hit och dit så hittade vi iaf till slut det vi sökte. Leoparder!!!
Ska jag vara riktigt ärlig så var de inte lätta att se, men med hjälp av en kikare kunde jag iaf ana leopardmamman och hennes ungar. Strax nedanför den lilla grottan betade en flock kor obekymrat. Märkligt - eller hur?

Från Ranakpur gick sedan färden till Udaipur. Vägen dit slingrade sig över den gröna och lummiga bergskedjan Aravalli och jag fick en fantastisk utsikt vid lunchstoppet.
Efter några timmar anlände vi Udaipur, sjöstaden. Tänk att lite vatten gör så mycket med mig. Svårt att sätta ord på, men allt känns så mycket bättre så fort det finns en sjö eller ett hav i närheten.

Hur som helst, väl framme vid hotellet så kände jag hur jag suckade inombords. Återigen ett hotell som inte var optimalt för mig. Plus att det låg tråkigt avsides. Jaha, bara att gilla läget tänkte jag. Men min chaufför, som börjat känna mig vid det här laget, frågade mig om jag var nöjd med boendet. Jag bestämde mig genast för att inte vara så där väluppfostrad svensk. Alltså att le och säga att allt är bra, när man helst bara vill skrika. Så strax därpå lämnar vi stället och åker åter in i staden. Vi kommer snart fram till ett annat ställe. Trapp igen!!!! Men!!!? Blir buren upp för trappen och visad till mitt rum. Funderar på om det här var så mycket bättre? Men då drar Raj fram esset ur skjortärmen och visar mig upp till takterrassen. Och allt är förlåtet. Näst efter vatten så gillar jag takutsikt. När jag var liten brukade jag i smyg klättra upp på taket där hemma och drömma om att få bli sotare. Tänk att få klättra upp på alla tak och bara få blicka ut över andra takåsar och vidsträckta vyer. Och uppe på denna terrass såg jag både tak och sjö. Lycka!!!

Förutom takterrass kan detta hotell stoltsera med en egen hundkör. De håller konsert under dygnets mörka timmar. Ibland bjuder de även på annan underhållning. Som första natten då jag hastigt vaknade upp av ett rejält hund-slagsmål. Ljudmässigt lät det som att de höll till precis utanför mitt fönster. Du som känner mig och mina sovvanor förstår väl vilket liv de förde eftersom att jag faktiskt vaknade. Och jag kunde inte ens somna om!!! Googlade därför på vilken tid som solen gick upp i Uidapur och smög tre timmar senare upp till takterrassen. Känslan att vara närvarande när dagen vaknar är oslagbar. Så någonstans får jag kanske ändå tacka hundarna.
På dagen besökte vi en park och någon form av hembygdsgård. Sedan blev det en promenad i staden. Till fots! Ja, jag har ju räknat ut hur det här med trafik funkar nu och Udaipur är ju inte en extremt stor stad så det borde ju gå bra.

Att promenera i en indisk stad är en upplevelse för alla sinnen (ja, åtminstone i de städer som jag befunnit mig i). Kanske är det ljudet som är det första man lägger märke till. Tutandet pågår HELA tiden. Sedan synen. Ett ständigt myller av människor, fordon och djur. Allt bara existerar. Alla får plats. Obeskrivligt fascinerande. Sedan har vi lukten. Väldoftande dofter av kryddor och parfym kan i nästa andetag snabbt bytas ut mot doften av avföring. Och av den anledningen är det också smart att hålla lite koll på vart man sätter ner foten, eller vart man väljer att rulla fram. Att få bajs under skon är inte kul, men att få det på hjulet som sedan kletar av sig på handen är knappast bättre. Stora håligheter, tegelstenar eller annat får man också hålla koll på. Jag tror faktiskt jag lyckades parera för allt.

Oj oj oj, detta blir ett låååångt brev. Du får läsa en bit i taget tror jag.
För efter ännu en natt med hundkören (dock utan slagsmål denna gång) så åkte vi nu vidare mot Pushkar, en viktig stad för alla hinduer. Som hindu så bör du besöka denna stad och sjö, som sägs rena din själ, åtminstone en gång i livet. (nu blev det säkert syftningsfel, men du fattar 😜)
Här finns också det enda templet för guden Brahma (Eller ett av väldigt få?)
Tillsammans med dagens guide gick vi runt i staden, eller snarare byn, och tittade på olika tempel och besökte en av alla dessa 52 ingångar/trappor som ger dig åtkomst till sjön.
Sedan fortsatte vi runt bland alla affärer på snirkliga små gränder. Jag provade att dricka drycken man får från sockerrör. De vevar och vevar på sina pressar tills det bara är flis kvar av röret. Sedan något varv med något grönt. Mynta? Kanske att lite lime och något annat slank ner också. Hann inte se allt. Men det var riktigt gott.

Lunchen intogs på Amigo Mango. En härlig svalkande oas med beach-känsla. Hit går jag i morgon igen.
Efter lunchen (eller snarare middagen) bestämmer jag mig för att jag faktiskt vill ta mig till hotellet på egen hand. För att vara en solo resenär så måste jag påstå att det inte varit mycket ensamtid. Utom på hotellrummet. Så jag förklarar för en smått oförstående Raj att jag vill gå hem. Och nej, jag vill inte att han åker med bilen bakom mig. En glimt av förståelse för alla kända människor med ständiga livvakter vid sin sida far snabbt genom mitt huvud.
Jag känner mig nästan lite olydig och busig när jag ensam i sakta mak tar mig fram genom de smala gränder i min färd mot hotellet. Att ständigt vara passagerare eller följa i guidens fotspår gör däremot att jag faktiskt inte har lika bra koll som jag brukar. Vilken väg var det egentlig jag skulle svänga ner på? Försökte gå på känsla, den brukar leda mig rätt, men kände ganska snabbt att jag var på fel väg. Vände om och provade nästa väg. Nu är det ju så att jag inte direkt går obemärkt runt i byn.
Det är ingen direkt trängsel av vita kvinnor i rullstol om jag säger så. Därför vill man ju inte irra runt allt för mycket. Men det som var mest oroväckande var mörkret som närmade sig med rasande fart. Mörker är okej, med det var ju det där med hundarna…. Nåja, jag traskade vidare, men med en knappt mätbar hastighet på min framfart så bestämmer jag mig för att Google maps kanske ändå inte är en sådan dum idé för att inte irra runt för länge i mörkret. Men vad hette nu hotellet? Vänta - kanske det står något på rumsnyckeln. Jodå, en liten fasttejpad sliten lapp ger mig åtminstone en ledtråd till namnet. En snabb sökning på kartan säger att jag är på en parallellgata, så jag hittar en smal liten gränd för att ta mig till rätt ställe. Nu var det mörkt och det gällde att hålla extra koll på eventuella gropar och hinder. Jag hade ingen vidare lust att hamna på backen.
Väl framme på, enligt Google, rätt väg så känner jag inte alls igen mig. Ett stort fint hotell ser jag, men det borde jag känna igen om jag passerat det tidigare. Jag fick helt enkelt fråga hotellvakten. Jag VAR rätt. Om jag bara vände mig om och tittade på andra sidan av den stora skylten så fanns ju mitt hotell där. Haha så snurrig jag måste varit.

En kort kommentar om hotellet i Pushkar. Det var ett fint ställe, men poolen hade en del att önska. Det kändes lite som ett sådant där övergivet ställe som min dotter brukar göra utflykter till. Och solstolarna fick mina tankar att tänka på smala sjukhusbritsar i någon öststat på 60-talet. Inte för att jag varit där, men….
Jag hade iaf poolen för mig själv, ett tag, tills jag fick sällskap av en apa som blängde surt på mig. Det här var tydligen hans ställe.

Vad finns mer att säga om Pushkar… jo dagen därpå tog jag åter en promenad från lunchstället till hotellet. Denna gång hade jag varit mer observant samt att det var ljust så nu var det lättare att orientera sig. Tog som vanligt inte den mest uppenbara vägen utan valde en liten sidogata. Gillar ju att se annat än affärer.
På ett ställe lekte ett gäng barn. Jag såg i ögonvrån hur de sneglade och strax sprang en tjej fram bakom mig och petade på min rullstol. Fick känslan av leken i ”Hitta Nemo” där de tävlar om vem som vågar simma närmast ”satyget” (du har ju inga barn Ann, så du får googla om du inte sett filmen).
Hur som helst så hade jag strax en liten skara barn runt mig som villigt och nyfiket ville ge mig lite putt upp för backen. Väl uppe på toppen så skildes vi leendes åt. Jag tackade för hjälpen och de svarade något tillbaka. Sådant gör mig glad. Hur leenden och blickar ibland kan räcka för en viss förståelse mellan varandra.

Nej Ann, nu är jag allt för trött och vet snart inte vad jag skriver. Och det finns mycket kvar att berätta om mina sista dagar i Indien. Jag tror helt enkelt jag får skicka ett nytt brev snart igen.

Over and out, för denna gång.
//Kristina